Ljuvlig djungel och skrämmande stad, eller något däremellan...

Strandpromenad på Isla San Marcos

Det blev ingen surf under påskhelgen på ön Isla San Marcos utanför Boca del Cielo, men efter tre veckors stillasittande fick jag ändå äntligen röra på mig genom långa promenader och många dopp.

Bad i djungeln

Tillbaka i San Cristobal var det dags att packa om och handla mat igen inför nästa medföljning. Den här gången skulle jag och min svenska kollega Sara tillsammans med några andra internationella fredsobservatörer åka till ett samhälle i djungeln. Naturen där är fantastisk och ifall man inte känner till problematiken på plats skulle man kunna tro att vi befann oss i paradiset.

Nya Cancún?

Naturbilderna talar för sig själva, men inga namn eller bilder på invånarna får publiceras eftersom de lever under hot om våld och tvångsförflyttning. Befolkningen har tidigare attackerats av regeringstrogna beväpnade grupper för att skrämmas bort. Detta eftersom staten och privata investerare vill åt deras mark för att bygga en turistresort och i det långa loppet skapa ett nytt Cancún intill den fascinerande flodens vattenfall och stränder.

Vet inte vad det är jag äter...

...men sött och gott var det!

Förutom att svalka och tvätta sig i det fantastiska turkosa vattnet, hämtade vi även upp vårt dricksvatten ifrån en grop/källa intill flodkanten. Vi fick också smaka på alla möjliga växter och frukter som jag aldrig tidigare sett och magen klarade sig bra.

Vårt luftiga hus med tre väggar

Innan vi gav oss av till djungeln fick vi emellertid ett antal tips. Här kommer ett urval:

• Häng upp din hängmatta så högt som möjligt så slipper du vakna av djur som stirrar på dig
• För bästa komfort, sov på diagonalen
• Häng ut sovsäck och kläder i solen så dör lopporna om du har tur
• Du vet aldrig vad som lurar i gräset, ta med stövlar!
• Ställ stövlarna i varandra så undviker du spindlar och skorpioner i dem
• Myggnät är ett måste och håller ute alla möjliga djur och insekter
• Räkna med att vara konstant svettig och smutsig av damm eller lera hur mycket du än badar

Allt gick bra och efter djungeln var det dags för mig och Sara att lämna södra Mexiko, korsa gränsen och nå vår slutdestination Guatemala ”landet med den eviga våren”, vilket just nu påminner om svensk sommar. Jag dyrkar sol och värme, men det var lite av en chock att komma från det natursköna Chiapas och den fina kolonialstaden San Cristobal som till synes upplevs som säkert för den som inte vet bättre, till Guatemala City som inte kan lura någon. Här ser de mörka små kioskerna ut som fängelseceller eftersom de alla har galler, vi vågar knappt ta ett steg utanför huset sedan vi gått igenom alla säkerhetsföreskrifterna och staden är, för att uttrycka det milt,  "mindre vacker".

Trots det har jag hunnit träffa flera personer på kontoret som valt att stanna kvar och älskar att vara här. Undrar om jag allt eftersom kan tänkas uppleva saker och ting på deras vis och låta mig fascineras istället för att skrämmas? Jag måste ändå säga att jag trivs och känner att jag hamnat precis där jag vill vara. Naturen sägs dessutom vara fantastisk bara man kommer bort från huvudstaden, så det ska bli kul att snart få besöka regionerna.

Innan avfärd får vi en intensiv introduktion till Guatemala, ett land som sällan nämns och som jag tidigare själv inte visste så mycket om, förutom att det just är ett av de länder i Latinamerika där befolkningen har drabbats värst. Det var delvis därför jag ville resa hit, här finns det mest att göra och lära.

Guatemalas mörka historia är inte över än, trots att det 36 år långa inbördeskriget tog slut 1996. Den lilla styrande, korrumperade och förtryckande eliten, rasismen mot ursprungsbefolkningen, machokulturen och det bristande rättssystemet som tillåter förövare att gå fria, ter sig lika än idag.

Hur eländigt det än må vara så finns det modiga och starka män och kvinnor som inte har gett upp drömmen om fred, frihet och rättvisa. Det har gått 30 år sedan de värsta massakrerna ägde rum mot ursprungsbefolkningen och till slut har den tidigare diktatorn Rios Montt och hans underrättelsechef åtalats för folkmord och brott mot mänskligheten. 


Dessvärre tycks rättegången ibland påminna om en cirkus, men förhoppningsvis får rättvisan segra och de vittnen vi medföljer upprättelse. Under den korta tid jag hunnit vara här, har överlevarna pendlat mellan hopp och förtvivlan då rättegången som hade nått sitt slutskede kanske måste göras om, men det är inte första gången de drabbas av motgångar och vägrar att ge upp. Dessa starka och envisa viljor väcker min beundran och ger mig gåshud. 


Mitt första intryck av staden har hunnit blekna något och i allt detta skrämmande, fula och hemska finns det människor som mot alla odds fortsätter att kämpa.


Det är vackert och betryggande!!