 |
| Ute i fält bland majsåkrar. |
För mycket har hänt under mina två första månader här för att kunna
berätta allt. Jag har stundvis stött på en verklighet som aldrig tidigare varit
så nära och hemsk. Samtidigt har jag förundrats över människorna, kulturen och
naturen. Det är otroligt hur de vi medföljer orkar kämpa vidare trots alla
orättvisor och övergrepp som de utsätts för. Själv kan jag känna mig rätt matt
ibland. Allt är fortfarande så nytt och det finns så mycket att lära och göra.
 |
| I de gamla skolbussarna från USA skumpar vi fram på dåliga vägar. |
Jag
har flängt landet runt i skumpiga och trånga bussar, träffat fantastiska
människor men med fruktansvärda historier, försökt begripa mig på Guatemalas
rättssystem och alla svåra juridiska begrepp som jag inte ens kan på svenska, lärt
mig göra tortillas, smakat mat som jag inte kan uttala, vandrat bland
natursköna berg, mycket sakta börjat förstå ett av många mayaspråk och snart
kommer jag nog veta det mesta om traditionellt småskaligt jordbruk.
 |
|
På väg till
domstolen för att följa
den historiska folkmordsrättegången
mot exdiktatorn Ríos
Montt.
|
Det sista beror på att
de flesta personer som vi medföljer är småbönder. Vid elden i deras kök, eller
på en bänk i skuggan samtalar vi ofta om deras skörd, djur, den goda maten och
eventuellt lär jag mig några nya ord på ”achi”, det mayaspråk som talas i den
region där jag är mest. Till slut pratar vi om deras historia och kampen för fred och rättvisa. Tillsammans försöker vi förstå vändorna i
folkmordsprocessen mot exdiktatorn Ríos Montt. Under tio dagar var han dömd för
folkmord och brott mot mänskligheten, men sedan upphävdes domen egendomligt och nu återstår det att
se vad som händer, men vi medföljer förutom vittnen även organisationer som
jobbar dygnet runt med fallet.
Utöver folkmordsfallet finns det även många andra övergrepp som sker här och nu där vi observerar och om ni vill veta mer om detta så kan ni läsa artikeln som jag skrev på fredsobservatörernas blogg "Rätten att få arbeta med rättigheter". Den blev något censurerad, men innehållet är ändå minst lika viktigt!
 |
Det är sällan som vi fredsobservatörer är hemma samtidigt, men när
det väl händer var sjätte vecka så firas det.
|
Bakslagen i
rättegången har inte bara påverkat de vi medföljer utan även mina kollegor. När
jag efter introduktionen skulle flytta in i det stora huset där vi är elva
organisationer från tio länder som har både boende och kontor och tillsammans
utgör projektet ”Acoguate”, så rådde det en tillfällig svacka. Det var knappt
så att jag ville flytta in när huset var fullt av stressade och deppiga
människor, men nu är det bättre och jag trivs. Kollegorna är underbara,
stämningen är mycket bättre och det påminner om när jag bodde i
studentkorridor, så jag känner mig som hemma.
 |
Det blir många timmar i buss.
|
Emellertid kan jag ibland sakna
utrymme att få komma bort från jobbet och ha ett privatliv. Vi är sällan lediga,
alltid redo och ofta på väg någonstans. Vi kan väckas när som helst för att
meddelas om ändrade planer och en länge efterlängtad ledig dag kan ställas in
hur som helst. Ändringar är regel och gudarna skrattar extra mycket när vi
försöker göra upp planer i Guatemala.
 |
| Vandringarna och den fantastiska naturen gör också susen för den mentala hälsan. |
Tack och lov ingår det
i jobbet att besöka en psykolog var tredje månad så nu har jag varit där och
blev rekommenderad att börja med meditation för att lära mig att kanalisera den
ilska och frustration som ibland uppstår när alla planer ständigt ändras och
när man lever och arbetar så tätt inpå varandra och sysslar med det vi gör. Vet inte när jag ska hinna
lära mig meditera, men det kändes i alla fall bra att gå dit.
