söndag 23 juni 2013

Guatemala, var ska jag börja...


Ute i fält bland majsåkrar.
För mycket har hänt under mina två första månader här för att kunna berätta allt. Jag har stundvis stött på en verklighet som aldrig tidigare varit så nära och hemsk. Samtidigt har jag förundrats över människorna, kulturen och naturen. Det är otroligt hur de vi medföljer orkar kämpa vidare trots alla orättvisor och övergrepp som de utsätts för. Själv kan jag känna mig rätt matt ibland. Allt är fortfarande så nytt och det finns så mycket att lära och göra.



I de gamla skolbussarna från USA skumpar vi fram på dåliga vägar.
Jag har flängt landet runt i skumpiga och trånga bussar, träffat fantastiska människor men med fruktansvärda historier, försökt begripa mig på Guatemalas rättssystem och alla svåra juridiska begrepp som jag inte ens kan på svenska, lärt mig göra tortillas, smakat mat som jag inte kan uttala, vandrat bland natursköna berg, mycket sakta börjat förstå ett av många mayaspråk och snart kommer jag nog veta det mesta om traditionellt småskaligt jordbruk.

  


På väg till domstolen för att följa den historiska folkmordsrättegången
mot exdiktatorn Ríos Montt.


Det sista beror på att de flesta personer som vi medföljer är småbönder. Vid elden i deras kök, eller på en bänk i skuggan samtalar vi ofta om deras skörd, djur, den goda maten och eventuellt lär jag mig några nya ord på ”achi”, det mayaspråk som talas i den region där jag är mest. Till slut pratar vi om deras historia och kampen för fred och rättvisa. Tillsammans försöker vi förstå vändorna i folkmordsprocessen mot exdiktatorn Ríos Montt. Under tio dagar var han dömd för folkmord och brott mot mänskligheten, men sedan upphävdes domen egendomligt och nu återstår det att se vad som händer, men vi medföljer förutom vittnen även organisationer som jobbar dygnet runt med fallet.

Utöver folkmordsfallet finns det även många andra övergrepp som sker här och nu där vi observerar och om ni vill veta mer om detta så kan ni läsa artikeln som jag skrev på fredsobservatörernas blogg "Rätten att få arbeta med rättigheter". Den blev något censurerad, men innehållet är ändå minst lika viktigt!

Det är sällan som vi fredsobservatörer är hemma samtidigt, men när
det väl händer var sjätte vecka så firas det. 

Bakslagen i rättegången har inte bara påverkat de vi medföljer utan även mina kollegor. När jag efter introduktionen skulle flytta in i det stora huset där vi är elva organisationer från tio länder som har både boende och kontor och tillsammans utgör projektet ”Acoguate”, så rådde det en tillfällig svacka. Det var knappt så att jag ville flytta in när huset var fullt av stressade och deppiga människor, men nu är det bättre och jag trivs. Kollegorna är underbara, stämningen är mycket bättre och det påminner om när jag bodde i studentkorridor, så jag känner mig som hemma.


Det blir många timmar i buss.
Emellertid kan jag ibland sakna utrymme att få komma bort från jobbet och ha ett privatliv. Vi är sällan lediga, alltid redo och ofta på väg någonstans. Vi kan väckas när som helst för att meddelas om ändrade planer och en länge efterlängtad ledig dag kan ställas in hur som helst. Ändringar är regel och gudarna skrattar extra mycket när vi försöker göra upp planer i Guatemala.






Vandringarna och den fantastiska naturen gör också susen för den
mentala hälsan.
Tack och lov ingår det i jobbet att besöka en psykolog var tredje månad så nu har jag varit där och blev rekommenderad att börja med meditation för att lära mig att kanalisera den ilska och frustration som ibland uppstår när alla planer ständigt ändras och när man lever och arbetar så tätt inpå varandra och sysslar med det vi gör. Vet inte när jag ska hinna lära mig meditera, men det kändes i alla fall bra att gå dit.


 






Med Clara och Julià i Antigua

Dessutom fick jag samtidigt en helt ledig dag i Antigua som är en söt liten stad en timme bort från Guatemala City. Där umgicks jag i ett dygn med Andreus lillebror och hans flickvän som reser runt och det var underbart att få umgås med nära och kära utanför jobbet. Vi kommer att träffas igen om två månader när även Andreu kommer på semester till Guatemala.





Förutom fint besök och härliga kollegor så har jag annars turen att ha ett par vänner här från min tid i Uruguay som nu bor i Guatemala, men det svåra har som sagt varit att jag många gånger måste ställa in i sista sekunden och oftast är ute i fält. Jag längtar tills jag kan följa med dem till stranden, gå på bio och upptäcka mer av huvudstaden. Nästa vecka tycks det faktiskt som att jag för första gången kan få en helt ledig helg om inget oväntat händer och i så fall blir det bussen raka vägen till Stilla havet och surfskola.

Jag kan höra hur någon däruppe skrattar, men förr eller senare kommer det att ske och fram tills dess får jag väl meditera!

Just nu saknar jag somrarna på Seskarö mest av allt, men jag hoppas ni därhemma har haft en underbar midsommarhelg och dansat er snurriga runt stången!!

2 kommentarer:

  1. Fan skrev en lång kommentar som sedan försvann! Buuuuu... Ska försöka återskapa så mkt jag kan.

    Sitter på ett ödsligt kontor, måndag morgon och allt verkar ungefär så långt ifrån din verklighet som bara går att komma. Prata inte om planer som går i stöpet och tider som inte hålls, här har folk hybris över att bussförarna strejkar för bättre viilkor. Folk vars rutiner rubbas är inte att leka med... Man måste ta en annan rutt till kneg eller fika. Sådan svider.

    Var förra helgen i Malmö och firade att Josef blivit 30. Stor pojke nu! Många blir snabbt stora och förnuftiga, inga korridorsfasoner längre... Lite synd det. Erik och Johanna har fått en unge och jag planerar svensexa åt Alex som gifter sig i augusti.

    Sköt om dig:)

    //Christopher

    SvaraRadera
  2. Natalia, älskar att följa dej, dina uppleveleser i frustration,upptäckter, besvikelse, spänning och glädje.. Skickar all energi och kärlek jag kan härbortifrån hoppas den kommer fram till dig..! Du är en inspiration. Stora varma kramar till dig/ Mia

    SvaraRadera