söndag 23 juni 2013

Guatemala, var ska jag börja...


Ute i fält bland majsåkrar.
För mycket har hänt under mina två första månader här för att kunna berätta allt. Jag har stundvis stött på en verklighet som aldrig tidigare varit så nära och hemsk. Samtidigt har jag förundrats över människorna, kulturen och naturen. Det är otroligt hur de vi medföljer orkar kämpa vidare trots alla orättvisor och övergrepp som de utsätts för. Själv kan jag känna mig rätt matt ibland. Allt är fortfarande så nytt och det finns så mycket att lära och göra.



I de gamla skolbussarna från USA skumpar vi fram på dåliga vägar.
Jag har flängt landet runt i skumpiga och trånga bussar, träffat fantastiska människor men med fruktansvärda historier, försökt begripa mig på Guatemalas rättssystem och alla svåra juridiska begrepp som jag inte ens kan på svenska, lärt mig göra tortillas, smakat mat som jag inte kan uttala, vandrat bland natursköna berg, mycket sakta börjat förstå ett av många mayaspråk och snart kommer jag nog veta det mesta om traditionellt småskaligt jordbruk.

  


På väg till domstolen för att följa den historiska folkmordsrättegången
mot exdiktatorn Ríos Montt.


Det sista beror på att de flesta personer som vi medföljer är småbönder. Vid elden i deras kök, eller på en bänk i skuggan samtalar vi ofta om deras skörd, djur, den goda maten och eventuellt lär jag mig några nya ord på ”achi”, det mayaspråk som talas i den region där jag är mest. Till slut pratar vi om deras historia och kampen för fred och rättvisa. Tillsammans försöker vi förstå vändorna i folkmordsprocessen mot exdiktatorn Ríos Montt. Under tio dagar var han dömd för folkmord och brott mot mänskligheten, men sedan upphävdes domen egendomligt och nu återstår det att se vad som händer, men vi medföljer förutom vittnen även organisationer som jobbar dygnet runt med fallet.

Utöver folkmordsfallet finns det även många andra övergrepp som sker här och nu där vi observerar och om ni vill veta mer om detta så kan ni läsa artikeln som jag skrev på fredsobservatörernas blogg "Rätten att få arbeta med rättigheter". Den blev något censurerad, men innehållet är ändå minst lika viktigt!

Det är sällan som vi fredsobservatörer är hemma samtidigt, men när
det väl händer var sjätte vecka så firas det. 

Bakslagen i rättegången har inte bara påverkat de vi medföljer utan även mina kollegor. När jag efter introduktionen skulle flytta in i det stora huset där vi är elva organisationer från tio länder som har både boende och kontor och tillsammans utgör projektet ”Acoguate”, så rådde det en tillfällig svacka. Det var knappt så att jag ville flytta in när huset var fullt av stressade och deppiga människor, men nu är det bättre och jag trivs. Kollegorna är underbara, stämningen är mycket bättre och det påminner om när jag bodde i studentkorridor, så jag känner mig som hemma.


Det blir många timmar i buss.
Emellertid kan jag ibland sakna utrymme att få komma bort från jobbet och ha ett privatliv. Vi är sällan lediga, alltid redo och ofta på väg någonstans. Vi kan väckas när som helst för att meddelas om ändrade planer och en länge efterlängtad ledig dag kan ställas in hur som helst. Ändringar är regel och gudarna skrattar extra mycket när vi försöker göra upp planer i Guatemala.






Vandringarna och den fantastiska naturen gör också susen för den
mentala hälsan.
Tack och lov ingår det i jobbet att besöka en psykolog var tredje månad så nu har jag varit där och blev rekommenderad att börja med meditation för att lära mig att kanalisera den ilska och frustration som ibland uppstår när alla planer ständigt ändras och när man lever och arbetar så tätt inpå varandra och sysslar med det vi gör. Vet inte när jag ska hinna lära mig meditera, men det kändes i alla fall bra att gå dit.

onsdag 24 april 2013

Ljuvlig djungel och skrämmande stad, eller något däremellan...



Strandpromenad på Isla San Marcos
Det blev ingen surf under påskhelgen på ön Isla San Marcos utanför Boca del Cielo, men efter tre veckors stillasittande fick jag ändå äntligen röra på mig genom långa promenader och många dopp.








Bad i djungeln

Tillbaka i San Cristobal var det dags att packa om och handla mat igen inför nästa medföljning. Den här gången skulle jag och min svenska kollega Sara tillsammans med några andra internationella fredsobservatörer åka till ett samhälle i djungeln. Naturen där är fantastisk och ifall man inte känner till problematiken på plats skulle man kunna tro att vi befann oss i paradiset.






Nya Cancún?
Naturbilderna talar för sig själva, men inga namn eller bilder på invånarna får publiceras eftersom de lever under hot om våld och tvångsförflyttning. Befolkningen har tidigare attackerats av regeringstrogna beväpnade grupper för att skrämmas bort. Detta eftersom staten och privata investerare vill åt deras mark för att bygga en turistresort och i det långa loppet skapa ett nytt Cancún intill den fascinerande flodens vattenfall och stränder.




Vet inte vad det är jag äter...
...men sött och gott var det!

Förutom att svalka och tvätta sig i det fantastiska turkosa vattnet, hämtade vi även upp vårt dricksvatten ifrån en grop/källa intill flodkanten. Vi fick också smaka på alla möjliga växter och frukter som jag aldrig tidigare sett och magen klarade sig bra.




Vårt luftiga hus med tre väggar
Innan vi gav oss av till djungeln fick vi emellertid ett antal tips. Här kommer ett urval:

  • Häng upp din hängmatta så högt som möjligt så slipper du vakna av djur som stirrar på dig
  • För bästa komfort, sov på diagonalen
  • Häng ut sovsäck och kläder i solen så dör lopporna om du har tur
  • Du vet aldrig vad som lurar i gräset, ta med stövlar!
  • Ställ stövlarna i varandra så undviker du spindlar och skorpioner i dem
  • Myggnät är ett måste och håller ute alla möjliga djur och insekter
  • Räkna med att vara konstant svettig och smutsig av damm eller lera hur mycket du än badar





    Allt gick bra och efter djungeln var det dags för mig och Sara att lämna södra Mexiko, korsa gränsen och nå vår slutdestination Guatemala ”landet med den eviga våren”, vilket just nu påminner om svensk sommar. Jag dyrkar sol och värme, men det var lite av en chock att komma från det natursköna Chiapas och den fina kolonialstaden San Cristobal som till synes upplevs som säkert för den som inte vet bättre, till Guatemala City som inte kan lura någon. Här ser de mörka små kioskerna ut som fängelseceller eftersom de alla har galler, vi vågar knappt ta ett steg utanför huset sedan vi gått igenom alla säkerhetsföreskrifterna och staden är, för att uttrycka det milt,  "mindre vacker".


    Trots det har jag hunnit träffa flera personer på kontoret som valt att stanna kvar och älskar att vara här. Undrar om jag allt eftersom kan tänkas uppleva saker och ting på deras vis och låta mig fascineras istället för att skrämmas? Jag måste ändå säga att jag trivs och känner att jag hamnat precis där jag vill vara. Naturen sägs dessutom vara fantastisk bara man kommer bort från huvudstaden, så det ska bli kul att snart få besöka regionerna.


    Innan avfärd får vi en intensiv introduktion till Guatemala, ett land som sällan nämns och som jag tidigare själv inte visste så mycket om, förutom att det just är ett av de länder i Latinamerika där befolkningen har drabbats värst. Det var delvis därför jag ville resa hit, här finns det mest att göra och lära.


    Guatemalas mörka historia är inte över än, trots att det 36 år långa inbördeskriget tog slut 1996. Den lilla styrande, korrumperade och förtryckande eliten, rasismen mot ursprungsbefolkningen, machokulturen och det bristande rättssystemet som tillåter förövare att gå fria, ter sig lika än idag.


    Hur eländigt det än må vara så finns det modiga och starka män och kvinnor som inte har gett upp drömmen om fred, frihet och rättvisa. Det har gått 30 år sedan de värsta massakrerna ägde rum mot ursprungsbefolkningen och till slut har den tidigare diktatorn Rios Montt och hans underrättelsechef åtalats för folkmord och brott mot mänskligheten. 


    Dessvärre tycks rättegången ibland påminna om en cirkus, men förhoppningsvis får rättvisan segra och de vittnen vi medföljer upprättelse. Under den korta tid jag hunnit vara här, har överlevarna pendlat mellan hopp och förtvivlan då rättegången som hade nått sitt slutskede kanske måste göras om, men det är inte första gången de drabbas av motgångar och vägrar att ge upp. Dessa starka och envisa viljor väcker min beundran och ger mig gåshud. 


    Mitt första intryck av staden har hunnit blekna något och i allt detta skrämmande, fula och hemska finns det människor som mot alla odds fortsätter att kämpa.


    Det är vackert och betryggande!!

    torsdag 11 april 2013

    Hälsningar från Chiapas

    (skrivet 2013-03-28)


    Vårt kvarter i San Cristobal
    (Bild tagen av Aino Ravandoni)


    För en månad sedan satt jag magsjuk men förväntansfull på planet mot Mexiko tillsammans med sex andra svenska fredsobservatörer. Den mildare varianten av Montezumas hämnd fick jag med mig från Strasbourg när jag sa hejdå till Andreu, så min relation till Frankrike är fortsatt ljum. När väl magen var under kontroll fick jag en rejäl förkylning, så under min första vecka låg jag mest i sängen, medan de andra upptäckte San Cristobal, staden där vi har vår bas. Jag hann i alla fall bli frisk lagom tills det var dags att börja jobba på riktigt och åka ut i fält.


    Binas högkvarter i Acteal
    Mitt första och precis avslutade uppdrag bar av till samhället Acteal som ligger i Chiapas högland bland berg och tropisk skog. Där medföljde jag och tre kollegor hemifrån en kristen pacifistisk organisation vid namn ”Las Abejas” (Bina på svenska). Organisationen består av Tzotzil-Maya indianer som fredligt kämpar för ursprungsbefolkningens rättigheter. Medlemmarna bor i olika närliggande samhällen, men har sitt högkvarter i Acteal.


    Maria Vazquez överlevde massakern
    Platsen är dessvärre mest känd för ”Acteal-massakern”1997 då 45 medlemmar mördades, främst kvinnor och barn. Massakern utfördes av paramilitärer på uppdrag av regeringen för att tysta och skrämma de som påpekar de stora missförhållandena hos ursprungsbefolkningen och än idag bekämpar staten deras organisering för mänskliga rättigheter, fred och rättvisa. Därför får Bina besök av fredsobservatörer med jämna mellanrum för att berätta ifall de har utsatts för nya kränkningar och hot. Vi är även där för att förhindra att nya övergrepp sker och för att de ska veta att de inte är ensamma och bortglömda.


    Internationella kvinnodagen 8 mars
    Under tiden i fält fick vi bland annat observera Binas marsch på internationella kvinnodagen. Jag ville gärna sjunga med i kvinnornas kampsång, men eftersom fredsobservatörer ska vara opartiska och inte delta aktivt i någon manifestation så fick jag gå tyst vid sidan om demonstrationståget i min vita fredsobservatörströja.
     

     
    Mycket tid till att läsa
    Utöver detta var vi väldigt stillasittande eftersom vi endast fick hålla till vid högkvarteret. Detta beror dels på att det finns konflikter med andra bybor som är regeringstrogna och dels på den utbredda alkoholkonsumtionen bland män. Oftast satt vi därför med en bok i handen eller i samtal med varandra, Bina eller andra frivilliga organisationer som kom för att bland annat hålla i utbildningar och hjälpa Bina med läkarvård osv.


    Mitt och Saras rum
    Dock var vi inte helt säkra vid högkvarteret heller för medan vi åt frukost en söndag och Bina befann sig inne i kyrkan, så hade mina kollegor inbrott i sitt låsta rum. En av oss fick en snabb skymt av den smala gärningsmannen, men då visste vi inte än att han hade lyckats ta sig in i rummet genom den springa som finns mellan vägg och tak. Lyckligtvis fick han inte med sig så mycket, endast kontanter och en mobiltelefon.

    Bortsett från denna incident var det några spännande
    och lärorika veckor vi fick uppe i bergen med många
    intressanta möten och dagarna gick extremt fort.
    Gröt en kall morgon


    Under denna tid rörde sig temperaturerna desto mer än vad vi gjorde eftersom vi befann oss på hög höjd. De varma dagarna njöt vi av att slippa leran, alla lager med kläder nattetid och passade på att duscha i det kalla vattnet. De kyliga dagarna befann vi oss mitt bland molnen och var väldigt tacksamma för underställ, gummistövlar och våtservetter och hängde mest vid brasan.


    Väldigt nöjda med pommes
    Till varje måltid fick göra upp eld och maten fick vi köpa i förväg i San Cristobal. Det var inte helt lätt att planera mängderna eller att hitta varor som håller i tre veckor utan kylskåp, men det gick! Frukost bestod mest av gröt piffad med nötter, russin och annat.
    Lunch och middag byggde på olika varianter av pasta, bönor, linser och ris med tomatsås, tonfisk och liknande. Extra festliga kvällar poppade vi popcorn och kollade på film på min minidator. Sista dagarna i fält när vi började drömma om pizza med mycket ost, använde vi de sista potatisarna till att göra pommes med stekta ägg till och sedan pannkakor med hjälp av pulvermjölken.
    Det var himmelskt!

    Mot stan igen efter tre veckor
    Även om de sista dagarna började kännas något sega, så var det underbart att hinna läsa mycket, reflektera, diskutera, leva enkelt, vara bortkopplad och slippa speglar och ytligheter. Men nu är det riktigt skönt att vara tillbaka i San Cristobal och kunna använda internet någorlunda, ha maskintvättade och väldoftande kläder igen, njuta av mexikansk matlagning, slippa skitiga toaletter och kök, kunna promenera, samt oroa sig mindre för loppbett och smarta råttor som kom åt av vår mat och rasslade omkring i rummen om nätterna. Det är även skönt att slippa väckas av tupparna och hundarna och jag vet inte vad, men det var nästan aldrig tyst.

    Nu är det dags för möte och rapportinlämningar och sen väntar en lång helg vid stranden i "Boca del Cielo". Om jag har tur kanske jag kan surfa :)

    Kram på er & Glad Påsk!!!

    Natalia

    Följ mitt arbete som fredsobservatör!

    (Skrivet 2013-02-19)

    Stöd mänskliga rättigheter i Guatemala och Mexiko
    Kristna Fredsrörelsen skickar fredsobservatörer till Guatemala, Mexiko och Colombia för att skydda hotade människorättsförsvarare. I februari 2013 åker en ny grupp iväg och du kan bidra till deras…
    00:02:08
    Tillagt 2013-02-15
    235 visningar


    Hej kära vänner och familj!


    Snart är det dags för mitt livs äventyr som fredsobservatör i Guatemala och jag och mina nya kollegor har gjort en liten film om vad det är vi ska göra och varför. Den är väldigt kort men fortsättning följer när vi väl är på plats!

    En av anledningarna till att fredsobservatörer kan befinna sig i konfliktområden och skydda människor som kämpar för sina fri- och rättigheter, beror på att vi uppmärksammar omvärlden på vad som sker och har ett stort nätverk som reagerar på övergrepp. Det internationella engagemanget motverkar straffrihet och minskar förövarnas handlingsutrymme, vilket reducerar riskerna för oss fredsobservatörer och de modiga människorättsförsvarare som vi medföljer. En viktig del i vårt arbeta är därför att informera så många som möjligt om vad som händer i Guatemala och Mexiko och det finns flera olika alternativ för hur ni kan hjälpa oss och de vi medföljer i arbetet för fred, rättvisa och ickevåld.

    Ni får bland annat gärna följa våra publiceringar genom att:

    -  Gå in på Fredsobservatörernas blogg och bli gratis prenumerant för att enklast hålla er uppdaterade när nya inlägg kommer

    - Hitta och gilla gruppen "SweFOR Guatemala y México" på facebook


    Om någon sedan skulle vilja stödja vårt arbete ytterligare så kan ni antingen:

    - Bidra med valfri summa till vår egeninsats. Som fredsobservatörer har vi ett insamlingskrav på 5000 kr per person och det vore fantastiskt om alla som kan tänkas skänka en slant, i så fall kunde sätta in en peng på BG 900-0316. I meddelandefältet fyller ni i "FO Guatemala/Mexiko" eller "FO Natalia"  (FO = fredsobservatör) så att pengarna bokförs rätt. Det är frivilligt att skriva dit vem som är avsändare.

    - Gå med i aktionsnätverket som vi rapporterar till
    - Bli medlem i Kristna Fredsrörelsen, bli aktiv, lär dig mer kring ickevåld och nedrustning, var med i blixtaktioner...
    - Ge någon en kram: fred och ickevåld börjar i din närhet!


    Tack för att ni har läst ända hit! Det är min fasta övertygelse att det går att göra skillnad och det skulle betyda väldigt mycket för mig om ni på ett eller annat sätt kan tänka er att stötta mitt arbete! 


    Kramar & kärlek

    Natalia


    Nya och förväntansfulla fredsobservatörer på väg till Latinamerika