Hälsningar från Chiapas

(skrivet 2013-03-28)

Vårt kvarter i San Cristobal
(Bild tagen av Aino Ravandoni)

För en månad sedan satt jag magsjuk men förväntansfull på planet mot Mexiko tillsammans med sex andra svenska fredsobservatörer. Den mildare varianten av Montezumas hämnd fick jag med mig från Strasbourg när jag sa hejdå till Andreu, så min relation till Frankrike är fortsatt ljum. När väl magen var under kontroll fick jag en rejäl förkylning, så under min första vecka låg jag mest i sängen, medan de andra upptäckte San Cristobal, staden där vi har vår bas. Jag hann i alla fall bli frisk lagom tills det var dags att börja jobba på riktigt och åka ut i fält.

Binas högkvarter i Acteal

Mitt första och precis avslutade uppdrag bar av till samhället Acteal som ligger i Chiapas högland bland berg och tropisk skog. Där medföljde jag och tre kollegor hemifrån en kristen pacifistisk organisation vid namn ”Las Abejas” (Bina på svenska). Organisationen består av Tzotzil-Maya indianer som fredligt kämpar för ursprungsbefolkningens rättigheter. Medlemmarna bor i olika närliggande samhällen, men har sitt högkvarter i Acteal.

Maria Vazquez överlevde massakern

Platsen är dessvärre mest känd för ”Acteal-massakern”1997 då 45 medlemmar mördades, främst kvinnor och barn. Massakern utfördes av paramilitärer på uppdrag av regeringen för att tysta och skrämma de som påpekar de stora missförhållandena hos ursprungsbefolkningen och än idag bekämpar staten deras organisering för mänskliga rättigheter, fred och rättvisa. Därför får Bina besök av fredsobservatörer med jämna mellanrum för att berätta ifall de har utsatts för nya kränkningar och hot. Vi är även där för att förhindra att nya övergrepp sker och för att de ska veta att de inte är ensamma och bortglömda.

Internationella kvinnodagen 8 mars

Under tiden i fält fick vi bland annat observera Binas marsch på internationella kvinnodagen. Jag ville gärna sjunga med i kvinnornas kampsång, men eftersom fredsobservatörer ska vara opartiska och inte delta aktivt i någon manifestation så fick jag gå tyst vid sidan om demonstrationståget i min vita fredsobservatörströja.

 

 

Mycket tid till att läsa

Utöver detta var vi väldigt stillasittande eftersom vi endast fick hålla till vid högkvarteret. Detta beror dels på att det finns konflikter med andra bybor som är regeringstrogna och dels på den utbredda alkoholkonsumtionen bland män. Oftast satt vi därför med en bok i handen eller i samtal med varandra, Bina eller andra frivilliga organisationer som kom för att bland annat hålla i utbildningar och hjälpa Bina med läkarvård osv.

Mitt och Saras rum

Dock var vi inte helt säkra vid högkvarteret heller för medan vi åt frukost en söndag och Bina befann sig inne i kyrkan, så hade mina kollegor inbrott i sitt låsta rum. En av oss fick en snabb skymt av den smala gärningsmannen, men då visste vi inte än att han hade lyckats ta sig in i rummet genom den springa som finns mellan vägg och tak. Lyckligtvis fick han inte med sig så mycket, endast kontanter och en mobiltelefon.

Bortsett från denna incident var det några spännande
och lärorika veckor vi fick uppe i bergen med många
intressanta möten och dagarna gick extremt fort.

Gröt en kall morgon

Under denna tid rörde sig temperaturerna desto mer än vad vi gjorde eftersom vi befann oss på hög höjd. De varma dagarna njöt vi av att slippa leran, alla lager med kläder nattetid och passade på att duscha i det kalla vattnet. De kyliga dagarna befann vi oss mitt bland molnen och var väldigt tacksamma för underställ, gummistövlar och våtservetter och hängde mest vid brasan.

Väldigt nöjda med pommes

Till varje måltid fick göra upp eld och maten fick vi köpa i förväg i San Cristobal. Det var inte helt lätt att planera mängderna eller att hitta varor som håller i tre veckor utan kylskåp, men det gick! Frukost bestod mest av gröt piffad med nötter, russin och annat.
Lunch och middag byggde på olika varianter av pasta, bönor, linser och ris med tomatsås, tonfisk och liknande. Extra festliga kvällar poppade vi popcorn och kollade på film på min minidator. Sista dagarna i fält när vi började drömma om pizza med mycket ost, använde vi de sista potatisarna till att göra pommes med stekta ägg till och sedan pannkakor med hjälp av pulvermjölken.
Det var himmelskt!

Mot stan igen efter tre veckor

Även om de sista dagarna började kännas något sega, så var det underbart att hinna läsa mycket, reflektera, diskutera, leva enkelt, vara bortkopplad och slippa speglar och ytligheter. Men nu är det riktigt skönt att vara tillbaka i San Cristobal och kunna använda internet någorlunda, ha maskintvättade och väldoftande kläder igen, njuta av mexikansk matlagning, slippa skitiga toaletter och kök, kunna promenera, samt oroa sig mindre för loppbett och smarta råttor som kom åt av vår mat och rasslade omkring i rummen om nätterna. Det är även skönt att slippa väckas av tupparna och hundarna och jag vet inte vad, men det var nästan aldrig tyst.

Nu är det dags för möte och rapportinlämningar och sen väntar en lång helg vid stranden i "Boca del Cielo". Om jag har tur kanske jag kan surfa :)

Kram på er & Glad Påsk!!!

Natalia